Hörneåtomten 51
Artikelserien Hem-i-Hörneå inleds med bild 1. Fotografiet är idag fullständigt anonymt och man måste anstränga sig för att finna intresse i bilden. Huset omges av blomsterprakt och säkerligen är det damen i dörren som ansvarar för denna utsmyckning. Vad beträffar huset så är det lite påkostat med knutfoder som krävt mer än en planka att utföra. Rimligen är huset timrat och har här fått en brädfodring. Fönstren är likaledes vackert inramade. På taket ser man spån. Huset är elektrifierat med ledningar som går in ovan farstun. En katt sitter på trappen. Till höger om farstun hänger en tvättlina.
Bild 1. En klassisk så kallad västerbottensgård med dam i dörröppningen, ett kort som dokumenterades av Algot Engström någon gång för länge sedan.
Vem kan då bo i huset? Lyckan är stor då man hittar huset i boken ”Svenska gods och gårdar”. Den särpräglade farstukvisten och knutfodringen gör att man identifierar huset såsom ”Hörneåtomten 51”.
År 1942 sägs att gården har 2.64 hektar åker och betingar ett taxeringsvärde om 3.900 riksdaler. Huset uppfördes 1897-1900 av fadern till den nuvarande/dåvarande ägaren. Tydligen har gården en ekonomibyggnad som uppfördes samtidigt, och inkluderar 1 st ko. Gården köptes av fadern 1897 och sonen tog över 1932. Fadern hette Johan Nilsson (född 1854) och var gift med Karin Berglund (född 1864). Sonen, som ”nu” ägder gården hette Johan Magnus Nilsson och föddes 1898, således mitt under bygget.
Bild 2. En dålig och fotokopierad bild som återges med referens till - Svenska gods och gårdar, Uddevalla. Knutfodring och farstukvist är särpräglade och möjliggör identifiering.
I bild 2 noteras , liksom på många andra hus i boken, att dåtidens hus hade en massa åskledare. Spjut spretar upp från taken både här och var. I nutid omges husen av skog med höga träd, men så var det inte förr. Omgivningen var skövlad och förmodligen omgiven av ängsmark, åkrar och beten som höll vegetationen i ett järngrepp. Däremot, åskledarna saknas i bild 1! Kanske var det så att någon bra försäljare lyckats påtvinga husägaren ett antal åskledare till hustaket. Detta skedde i så fall under mellanperioden från det att Algot fotograferade huset till dess att fotografen från ”Svenska gods och gårdar” äntrade gårdsplanen. Eller, och mer troligt, är det antenner till kristallmottagaren vi ser på bilden? Frågan får vänta på sitt svar.
Vem var då kvinnan på farstukvisten. Genom att zooma in bilden från Algots fotografi framträder bild 3. Damen ser för ung ut för att vara makan Karin Berglund. Om Algot fotograferade gården på 1920-talet skulle hon ha varit ungefär 60 år. Således får vi tro att det är en dotter eller möjligen svärdotter till den gamle Johan Nilsson. Klänningen känns även lite 30-tal, och det exakta årtalet förblir okänt.
Bild 3. Damen i dörröppningen, möjligen maka till sonen Johan Magnus Nilsson. Vem katten på farstukvisten var förblir okänt (se bild 1).
Gunnar Engström, 2010-01-08
Besökare